Så jag tog mig igenom VTFF med livet i behåll, och jag har fått in vanan att kliva upp tidigt på morgonen och åka till skolan, såpass illa är det att när jag väl är ledig så vaknar jag i ottan ändå.
Det är visserligen praktiskt men samtidigt så tycker jag det är pyton, för det betyder att jag aldrig riktigt får sova ut, eftersoom jag vaknar med ett ryck varje morgon med panik i kroppen(FÖR många gånger som jag försovit mig kanske), och innan jag hinner koppla vilken dag det är så är jag vaken. Jag vill sooova saaajk


Iallafall, i Torsdags var det dags att presentera projektarbetena för Media tvåorna, och det gick väl bra(Det var väldigt många kokböcker, söta töser hade till och med en paj med sig som dom bjöd på).
Jag och Ellinor satt mest och pratade med varandra om vilka slags maträtter vi kunde laga(vill jag ens påpeka att vårat projektarbete knappast har något med det temat att göra) och resten av tiden spenderade vi med våra huvuden i en av de chipspåsar som jag så modigt stulit från intet ont anande personer efter att hungern blev för olidlig. :)
Alexander satte upp några av sina stiliga bilder och Alec skulle prata om sitt projektarbete i aulan, något som jag ångrar grymt att jag missade.

 Det känns som om att det var lite fel av oss att försöka presentera vårt projektarbete på det här viset, vi har liksom skapat en blogg så det hade nog varit klokast om vi snott en dator istället. Men men, gjort är gjort, inte värt att reta sig på, nu är vi en erfarenhet klokare och det tar vi med oss i bagaget.
Nästa steg är att sprida ut länken till bloggen till folk. (Min tanke var att plåga mina kära vänner på Facebook lite, en äckligt enkel utväg men samtidigt helt OK.:P)

Efter att ha gått på Cybergymnasiet i nästan 4 år så känns det som att jag borde veta bättre(?), men gång på gång så fortsätter jag att bli chockad över vilka groende talanger det finns på skolan, vilka speciella lärare och elever som jag lärt känna. Det finns lite av varje, knasiga karaktärer och praktfulla drömmar.

Att få chansen att utvecklas i en sådan tillvaro är en stor gåva, det är en miljö som alla borde se till att uppskatta och vårda.
För mig har det viktigaste alltid varit att kunna le, att få ta del av den glädje som sprids i vardagen utav möjligheterna som sprids när vägar korsas, att ta inspiration från minsta lilla ting och att faktiskt känna att det var värt något att göra det där valet som man grubblat så mycket över till och från.
Min omgivning är den viktigaste källan som jag hämtar min lust och energi ifrån, så det kändes sjukt svårt i början när skolan flyttade från sömniga Kvarnholmen till bökiga Odenplan.
Flytten gjorde att vi lämnade några bra och dåliga saker bakom oss, men introducerade också nya upplevelser och mardrömmar, sen när de flesta av mina närmaste vänner från skolan gick ut förra året så lämnade dom kvar ett tomrum, nu jag vill tänka att även om jag halkat efter, så ska jag banne mig se till att inte vara ett dugg sämre!
Man får ta av det man har, göra sitt bästa och se till att fiska in varenda jäkla fördel som man kan finna i situationen. För i slutändan är det värt mödan?