Ibland så ställs man inför val som man helst av allt skullle ha undvikit till varje pris och jag kan inte låta bli att undra..
Ibland så ställs man inför ren sanning, något som hade varit bättre om det fortsatt att ligga begravet och bortglömt.


Så varför, varför är det så svårt att säga Nej när man verkligen inte vill? Är det pågrund av ens livsfilosofi?
"Whatever floats your boat buddy!"
Rädslan som lägger sig som en dimma omkring en, tät och kvävande, ilska och skam, förvirring, behovet att göra andra till lags.

I slutändan så är det ju ändå jag själv som kommer lida utav mina beslut och jag är en alltför jordnära person för att kunna ignorera, att låtsas som att himlen är blå och vinden varm, när allt är grått.
Jag kan inte glömma, förneka, acceptera, men jag kan ångra, och känna rädsla inför det som jag absolut inte vill ska vara sanning.


Jag vill neka minnen men inte förneka.
När nyfikenheten väl gått över till chock, vad finns kvar då?
Finns det något annat man kan göra, än att resa sig upp och gå vidare?

Låter inte det här som en riktig soppa nu då?