No Drive

Ångesten, roten till allt det onda, vart är den?
Om man skjuter upp allt till morgondagen så kommer högen tillslut bli såpass stor att den inte går att tämja. Istället så får den växa sig högre och högre eftersom ägaren är så dum och viftar med vita flaggan istället för att kämpa.
Sådant är mitt liv.

Alltid när det funnits saker jag inte velat göra så har jag skjutit upp det och gett upp.
Jag kan låtsas som att motivationen finns där, för det gör den.. ibland. Men den kommer och går lite som den själv vill.
Men den bortförklaringen fungerar inte. Allt är i slutändan bara undanflykter för ett ansvar som jag inte vill ta på mig.
Jag vill inte.
Vill inte göra alla saker som förväntas av mig, hitta en lösning på problemen, försöka se det ljusa i tillvaron.

På många sätt och vis så är jag skadeskjuten, från ett förflutet som format mig och gjort mig helt och hållet miljöskadad.
Även om jag har mina drömmar och mål, så finns det ingenting i mig som är villigt att faktiskt kämpa för det.

Går det som smör så är allt okej men så fort jag möter ett hinder så slutar jag. Jag överger uppdraget utan kamp, trots att jag vet hur skitigt det kommer kännas efteråt, trots att jag vet hur underbart det skulle kännas efteråt om jag faktiskt inte gav upp.
Undanflykter, undanflykter, undanflykter.
Vad vill jag med mitt liv egentligen?
Håll en god min och låtsas som att jag faktiskt bryr mig om livet. Taktspel, lägg upp en strategi.. men hur orkar man?

Jag har blivit handlingsförlamad pågrund av min egen dumhet.
Men i själva verket så är det fortfarande bara undanflykter, ett försök till att rättfärdiga mina icke-existerande handlingar, ett försök till att slå bort den klump i halsen som skaver.
För den klumpen i halsen borde ju inte finnas, jag bryr mig ju inte, eller hur?