So.. deklarationen har kommit.
Jag blir inte rik i år men välkomna skall slantarna trots allt vara, till ett så sorgligt tomt bankkonto.
Till arbetsförmedlingen har min kosa styrt den senaste tiden.
Först för inskrivningen, då käre storebror fick följa med och hålla handen.
För lillasyster var alltför ängslig och folkskygg för att kunna gå dit själv första gången.
Och i måndags var det dags för basinformations-mötet, jag låg och gruvade mig hela natten, med kallsvettningar och illamående.
Fick träffa min nya handläggare, en väldigt söt kvinna som jag tyckte om från första början.
"Jobb coach borde vara något för dig!!"
Fick jag höra.
Så två dagar har jag nu spenderat, med att välja och vraka mellan alla alternativen.
Men ändå kvarstår det faktum, att någon yrkeskategori kunde jag inte riktigt placera mig själv i.
För utan proper utbildning utöver gymnasiet, utan tidigare erfarenhet så är man varken fågel eller fisk.
Visserligen så kan man ha tur, finna ett jobb som kan skicka iväg en på rätt bana.
Men alla idéer och drömmar, allt jag önskar, är att hitta ett jobb på en bra plats, där jag kan trivas, där jag kan göra bra ifrån mig och faktiskt utvecklas. Jag vill göra något för andra människor lika mycket som för mig själv.
Har hört av många att man ska visa intresse för just det jobb man sökt, att man är enträgen om att jobba just DÄR, att inte visa att man inte bara tar vilket jobb som helst.
Men vad är det för dåligt med att vara villig att ta det som finns? Vart är mellanvägen?
Bara för att man är desperat så betyder det inte att man inte bryr sig.
Får jag ett jobb så är det ju självklart att jag bryr mig om företaget jag hamnar hos.
Får jag inte ett jobb så är det väl lika självklart att jag kanske inte är lika intresserad av att veta allting om företaget?
Givetvis så betyder inte detta att jag sitter och önskar ofärd åt dom som nekat mig. absolut inte.
Det innebär ju helt enkelt bara att jag inte var rätt person för jobbet! Men vem är väl det?
Det är arbetsgivarens uppgift att sålla bort det som inte hör hemma. Finn fem fel.
Förutom ångesten över att jag bara går hemma och kostar pengar för familjen, så har jag läst en hel del på senaste tiden.
Läsning har alltid varit en viktig punkt hos kvinnorna i min familj.
Både min kära mor och min underbara tvillingsyster sätter stor vikt på böcker.
Även jag.
Sorgligt nog så har jag läst mindre och mindre för varje år som gott.
Tiden har inte funnits, sedan så har jag läst ut alla värdiga böcker som står att finnas i våra bokhyllor.
Jag finner det så svårt att gå till bokhandeln och leta upp nya serier, har blivit så kräsen när det kommer till författare och genrer.
Som en inbiten fantasy-läsare så har jag alltid haft det svårt att läsa tex självbiografier utav olika slag.
Och ändå så finner jag verk som har historiska anknytningar väldigt intressant.
Men summa summarum säger helt klart att allt beror på hur duktig författaren är på att fånga läsaren med sitt sätt att skriva.
Apropå historia så har jag på senaste tiden funderat på att återvända till det som jag ursprungligen alltid funnit intressant.
Fornnordisk historia, myter och allt som kommer med paketet.
Som liten så älskade jag allt som hade med nordens historia att göra.
Det gör jag självklart fortfarande, och att sitta och läsa i historieböcker är en av mina absoluta favoritsysselsättningar.
Nej men, vad jag vill göra nu, är faktiskt att läsa på mer om runor.
Mer om det senare dock.
Apropå#2 Norden så finns det en urgullig webcomic som jag skulle vilja introducera som final:
Scandinavia and the World
