Skolan är slut och på jobbet är det full rulle.

Long time no see! eller vad man nu brukar säga.
Tog studenten den 9:e Juni, gick ut med ganska hyfsade betyg om jag själv får bestämma.
Hela sista terminen(jag gör alltid saker i sista minuten) har jag kämpat för att gå från IG till åtminstonde G i vissa ämnen. Tror jag gick från 6 IGn till 2.(Jag lät Idrott och hälsa A och Matte B flyta vind för våg.)
Det kändes inte så bra att jag hade failat både Engelska A och B när planerna var och fortfarande är att plugga Japanska i höst på SU.
Men nu fixade jag högre betyg i båda kurserna.(och några andra.)
Självdisciplin är ett ord jag fått upprepa för mig själv ett hundratal gånger dom senaste månaderna men slutresultatet blev ändå ganska mjäkigt.
Helt ärligt så vet jag att jag kunde ha presterat bättre om jag bara ville. Skam på torra land.

Någon vecka efter studenten fick jag det här hemskickat tillsammans med mina slutbetyg.
Skrattade rätt gott när halsbandet trillade ur påsen. Ett memento från de 4 åren på nördskolan XXL.

I alla fall så är gymnasiet över för mig. Punkt slut. Jag vill aldrig sätta min fot på Cyber igen även om jag kommer att sakna en del lärare från skolan.

Nu i Måndags så började jag sommarjobba igen, på samma ställe som jag alltid spenderat mina sommarlov.
I samma grupp som förra året.
Något är nytt och något är gammalt. Nya regler och procedurer att lära in, gamla att lägga bakom sig.
Nya ansikten och välkända ansikten. Och självklart så frågar ju alla mig vart min syster håller hus.
"Hemma och sover" brukar jag alltid svara.

Nu är det bara 5 veckor kvar och jag börjar redan känna av den där något sorgsna avskedsångesten.
Vi får se om jag tycker samma sak om ytterligare två veckor när nagelbanden är helt körda och jag har gjort samma sak ett dussintal gånger.
Förhoppningsvis får jag byta cell nästa vecka så jag får göra några andra produkter. Det börjar bli lite långrandigt nu, men jag kan åtminstone det mesta utantill nu.
Jag ser fram emot att få tillbringa de kommande veckorna tillsammans med de andra sommarjobbarna i min grupp.
Hoppas ingen av oss kommer att behöva flytta. :o

Jag har redan börjat fundera på vad jag kan köpa för lite av lönen.. Behöver en ny mobil och sen så låter en Canon EOS 500D inte så pjåkigt heller.
Men om jag ska åka till Japan i vår så kanske jag borde spara istället..
Dock så är jag i stort behov av en ny garderob så lite saker ska jag unna mig till hösten. Absolut. Sen får vi se hur mycket av pengarna som faktiskt åker in på sparkontot... Så mycket saker som man vill ha och så lite pengar. Det suger att bli vuxen och ha utgifter.Busskort är dyyyyyrt.

Hoppas alla har en trevlig sommar. 

Vare sig ni är på jobbet eller på semester, njut av solen så länge den varar!

Men jag vill inteee!!

Ommöblering avklarad.

Jag har, på.tok.för.många.tidningar.

och våga inte ens för en sekund tro att det där är alla jag har.-__-

Jag säger hela tiden till mig själv att jag ska sluta köpa allt utan WinkUp varje månad, men av någon anledning så lallar jag hem med minst 2 st sisådär var tredje månad. Well.. det är bättre än varje månad iallafall.

Idag har jag tokskrivit på uppsatsen/uppgiften "putting a state/country on the map". Något som jag har skjutit upp i över ett halvår nu. Imorgon så är det presentation och allt ska vara inlämnat för den 7:e ska läraren sätta betygen. hej och hå.
Jag har verkligen inte haft någon inspiration till uppgiften, dessutom tycker jag att den är riktigt elak. Jag uppriktigt sagt HATAR såna här uppgifter.(Men å andra sidan så hatar jag allt som har med uppsatser att göra.)
Jag vill bara få det här överstökat nu så att jag slipper skiten.
Sen är det bara Naturkunskap A, Historia A, Engelska B och Religion A kvar.
Svenska B är avklarat, jag fixade ett G i ämnet. Tack och lov för det.
Jag är dock livrädd att någon av lärarna ska komma med ett "mja, du har ju inte lämnat in det här! D: IG!!"
Jag kommer verkligen inte palla det. Men samtidigt så vill jag inte ställa frågan för då lär jag ju åka på just den kommentaren(eller iaf. första delen av den).
Jag skyr just nu skolan som pesten men ju närmare studenten man kommer desto mer stressad blir man. Helt klart.
iallafall om man lallat genom sista året som en annan person här och skjutit upp allting till sista minuten, och till och med tagit en liten avstickare till Japan när det är exakt en månad kvar av skolan.

Känns ju lite futtigt om jag ska vara ärlig.
Men resan var bäst, och allt var värt det.
Jag SKA tillbaka dit igen. Plugg eller semester, vi får se. men hej och hå jag längtar.
Det känns som att jag mår sjukt dåligt att vara här i Sverige, det är verkligen inte roligt. Mitt humör går upp i taket och ingenting är roligt. Jag gör som min vän Anna, och övertalar mig själv att jag faktiskt är på semester här i Sverige och att jag snart ska åka hem igen.

Men det räcker bara så långt.. Om jag vill lyckas med mina mål så måste jag också satsa.
Jag kan inte få allting jag vill i livet, oavsett hur mycket jag än gnäller. Men jag måste ändå kämpa, för i slutändan så ska jag kunna säga, att jag gjorde mitt bästa!
Om jag sen blir nöjd eller inte med slutresultatet är en annan femma.

Men jag vill verkligen inte ge upp. Vill inte vill inte vill inte.
Så ge inte upp?!  Men jag är en lat, bortskämt tonåring(tänkte jag säga men insåg att jag inte är 19 längre, hepp den gubben går visst inte längre.)

Jag ska göra mitt bästa, rycka upp mig och visa att jag inte är helt hopplöst förlorad. Peppen!

No Drive

Ångesten, roten till allt det onda, vart är den?
Om man skjuter upp allt till morgondagen så kommer högen tillslut bli såpass stor att den inte går att tämja. Istället så får den växa sig högre och högre eftersom ägaren är så dum och viftar med vita flaggan istället för att kämpa.
Sådant är mitt liv.

Alltid när det funnits saker jag inte velat göra så har jag skjutit upp det och gett upp.
Jag kan låtsas som att motivationen finns där, för det gör den.. ibland. Men den kommer och går lite som den själv vill.
Men den bortförklaringen fungerar inte. Allt är i slutändan bara undanflykter för ett ansvar som jag inte vill ta på mig.
Jag vill inte.
Vill inte göra alla saker som förväntas av mig, hitta en lösning på problemen, försöka se det ljusa i tillvaron.

På många sätt och vis så är jag skadeskjuten, från ett förflutet som format mig och gjort mig helt och hållet miljöskadad.
Även om jag har mina drömmar och mål, så finns det ingenting i mig som är villigt att faktiskt kämpa för det.

Går det som smör så är allt okej men så fort jag möter ett hinder så slutar jag. Jag överger uppdraget utan kamp, trots att jag vet hur skitigt det kommer kännas efteråt, trots att jag vet hur underbart det skulle kännas efteråt om jag faktiskt inte gav upp.
Undanflykter, undanflykter, undanflykter.
Vad vill jag med mitt liv egentligen?
Håll en god min och låtsas som att jag faktiskt bryr mig om livet. Taktspel, lägg upp en strategi.. men hur orkar man?

Jag har blivit handlingsförlamad pågrund av min egen dumhet.
Men i själva verket så är det fortfarande bara undanflykter, ett försök till att rättfärdiga mina icke-existerande handlingar, ett försök till att slå bort den klump i halsen som skaver.
För den klumpen i halsen borde ju inte finnas, jag bryr mig ju inte, eller hur?

Ibland så ställs man inför val som man helst av allt skullle ha undvikit till varje pris och jag kan inte låta bli att undra..
Ibland så ställs man inför ren sanning, något som hade varit bättre om det fortsatt att ligga begravet och bortglömt.


Så varför, varför är det så svårt att säga Nej när man verkligen inte vill? Är det pågrund av ens livsfilosofi?
"Whatever floats your boat buddy!"
Rädslan som lägger sig som en dimma omkring en, tät och kvävande, ilska och skam, förvirring, behovet att göra andra till lags.

I slutändan så är det ju ändå jag själv som kommer lida utav mina beslut och jag är en alltför jordnära person för att kunna ignorera, att låtsas som att himlen är blå och vinden varm, när allt är grått.
Jag kan inte glömma, förneka, acceptera, men jag kan ångra, och känna rädsla inför det som jag absolut inte vill ska vara sanning.


Jag vill neka minnen men inte förneka.
När nyfikenheten väl gått över till chock, vad finns kvar då?
Finns det något annat man kan göra, än att resa sig upp och gå vidare?

Låter inte det här som en riktig soppa nu då?

さくらガール ♪♪

Varför, VARFÖR slår mitt google-konto om till Japanska varje gång jag startar om min webbläsare?
VARFÖR är inloggningssidan på min outlook bara på Japanska?
Hatar min laptop mig?!?!

Jag tror den gör det.. igår så fick jag köra en system restore-gukk efter att ha råkat reta upp stackaren.
Sen så fjollade sig Norton.
Och sen så fjantade sig firefox.
Och google chrome, och internet explorer.
Nu fjantar sig bara google-kontot. (tack och LOV att min gmail inte gör samma sak, däremot har jag blivit riktigt snitsig på att ändra från Japanska till Svenska på kalendern.
Det löser i och för sig inte mitt problem med google-kontot. Varje gång jag ska uppdatera min blogspot så får jag vackert väl logga in med Japanska instruktioner innan det slår om till Svidish automatiskt.
Men no worries, jag är van. Jag blir iallafall inte bannad från vissa sidor längre för att jag bor i Japan.(bor inte i Japan btw, men en hemsida påstod det och därför fick jag inte besöka stället. Snelhest.)

Jag har funderat rätt länge på varför allt slår om till Japanska hela tiden. Har jag några mysko inställningar som jag inte vet om?! Är det ett tillägg?(Nej) Har jag av misstag angett att om information finns på Japanska på en sida jag besöker, så ska det visas på Japanska?! xo
Men den teorin fungerar inte heller, för isåfall borde 80% av alla ställen jag besöker på internet vara inställda på Japonesiska, och det stämmer inte.
Buhu, livet är hårt. ~

Men saker och ting är nog rätt okej ändå, fastän jag borde alarmeras över hur bra allting kan bli bara genom att få lite saker på posten. (Fast jag var förbannad när jag fick min DVD, tillsammans med tull och "postens avgifter" så fick jag betala 168 spänn, och den här DVDn var ändå billigare än den förra, trots det så fick jag betala ett högre belopp för den, where is the justice... -_-)

Nu ska jag återgå till att tycka synd om mig själv, för jag har mått dåligt 4 dagar i sträck nu och kroppen tycks inte vilja bli bättre. Sorgligt faktum: Jag har inte sovit ordentligt på över en vecka och nu tar skolan stryk igen. Bli frisk! Nu!

För övrigt kortfattat:
♦ Kära mor fyller år i veckan.(och jag vet fortfarande inte var jag ska ge henne i present)
♦ 25 dagar kvar tills jag åker iväg en sväng till Tokyo.(Och jag har fortfarande dåligt med pengar!!)
♦ Inte långt kvar nu tills studenten heller.(och jag har fortfarande inte klurat ut vad jag ska ha på mig? Ellinor och jag har diskuterat möjligheten med att bära Kigurumi-dräkter, jag är på.)
♦ TROUBLEMAN på Fredagar, regissören är SABU♥♥ (Han gjorde Postman Blues, en av mina favoritfilmer)

Så jag tog mig igenom VTFF med livet i behåll, och jag har fått in vanan att kliva upp tidigt på morgonen och åka till skolan, såpass illa är det att när jag väl är ledig så vaknar jag i ottan ändå.
Det är visserligen praktiskt men samtidigt så tycker jag det är pyton, för det betyder att jag aldrig riktigt får sova ut, eftersoom jag vaknar med ett ryck varje morgon med panik i kroppen(FÖR många gånger som jag försovit mig kanske), och innan jag hinner koppla vilken dag det är så är jag vaken. Jag vill sooova saaajk


Iallafall, i Torsdags var det dags att presentera projektarbetena för Media tvåorna, och det gick väl bra(Det var väldigt många kokböcker, söta töser hade till och med en paj med sig som dom bjöd på).
Jag och Ellinor satt mest och pratade med varandra om vilka slags maträtter vi kunde laga(vill jag ens påpeka att vårat projektarbete knappast har något med det temat att göra) och resten av tiden spenderade vi med våra huvuden i en av de chipspåsar som jag så modigt stulit från intet ont anande personer efter att hungern blev för olidlig. :)
Alexander satte upp några av sina stiliga bilder och Alec skulle prata om sitt projektarbete i aulan, något som jag ångrar grymt att jag missade.

 Det känns som om att det var lite fel av oss att försöka presentera vårt projektarbete på det här viset, vi har liksom skapat en blogg så det hade nog varit klokast om vi snott en dator istället. Men men, gjort är gjort, inte värt att reta sig på, nu är vi en erfarenhet klokare och det tar vi med oss i bagaget.
Nästa steg är att sprida ut länken till bloggen till folk. (Min tanke var att plåga mina kära vänner på Facebook lite, en äckligt enkel utväg men samtidigt helt OK.:P)

Efter att ha gått på Cybergymnasiet i nästan 4 år så känns det som att jag borde veta bättre(?), men gång på gång så fortsätter jag att bli chockad över vilka groende talanger det finns på skolan, vilka speciella lärare och elever som jag lärt känna. Det finns lite av varje, knasiga karaktärer och praktfulla drömmar.

Att få chansen att utvecklas i en sådan tillvaro är en stor gåva, det är en miljö som alla borde se till att uppskatta och vårda.
För mig har det viktigaste alltid varit att kunna le, att få ta del av den glädje som sprids i vardagen utav möjligheterna som sprids när vägar korsas, att ta inspiration från minsta lilla ting och att faktiskt känna att det var värt något att göra det där valet som man grubblat så mycket över till och från.
Min omgivning är den viktigaste källan som jag hämtar min lust och energi ifrån, så det kändes sjukt svårt i början när skolan flyttade från sömniga Kvarnholmen till bökiga Odenplan.
Flytten gjorde att vi lämnade några bra och dåliga saker bakom oss, men introducerade också nya upplevelser och mardrömmar, sen när de flesta av mina närmaste vänner från skolan gick ut förra året så lämnade dom kvar ett tomrum, nu jag vill tänka att även om jag halkat efter, så ska jag banne mig se till att inte vara ett dugg sämre!
Man får ta av det man har, göra sitt bästa och se till att fiska in varenda jäkla fördel som man kan finna i situationen. För i slutändan är det värt mödan?

NEWS calendar 2010.4-2011.3

Fick min NEWS kalender i förrgår och sedan dess har den stått i min bokhylla med den här bilden öppen.
Kan helt enkelt inte komma ifrån hur sjukt bedårande Kato är ;P

Jag trodde verkligen att jag var pepp och motiverad nog för att klara av skolan nu, men lik förbaskat så känner jag mig så handlingsförlamad vissa dagar att jag inte ens klarar av att stiga upp ur sängen.
Oh well, det är väl bara att bita ihop och fortsätta framåt. Den som inte klarar av att göra något idag har ingen morgondag att se fram emot.

Är nog dags att börja klä sig för skolgång, måste kila iväg om en 40 minuter och jag har inte ens sminkat mig, kände bara för att uppdatera bloggen innan. Så vi får se hur det här går. :P