No Drive

Ångesten, roten till allt det onda, vart är den?
Om man skjuter upp allt till morgondagen så kommer högen tillslut bli såpass stor att den inte går att tämja. Istället så får den växa sig högre och högre eftersom ägaren är så dum och viftar med vita flaggan istället för att kämpa.
Sådant är mitt liv.

Alltid när det funnits saker jag inte velat göra så har jag skjutit upp det och gett upp.
Jag kan låtsas som att motivationen finns där, för det gör den.. ibland. Men den kommer och går lite som den själv vill.
Men den bortförklaringen fungerar inte. Allt är i slutändan bara undanflykter för ett ansvar som jag inte vill ta på mig.
Jag vill inte.
Vill inte göra alla saker som förväntas av mig, hitta en lösning på problemen, försöka se det ljusa i tillvaron.

På många sätt och vis så är jag skadeskjuten, från ett förflutet som format mig och gjort mig helt och hållet miljöskadad.
Även om jag har mina drömmar och mål, så finns det ingenting i mig som är villigt att faktiskt kämpa för det.

Går det som smör så är allt okej men så fort jag möter ett hinder så slutar jag. Jag överger uppdraget utan kamp, trots att jag vet hur skitigt det kommer kännas efteråt, trots att jag vet hur underbart det skulle kännas efteråt om jag faktiskt inte gav upp.
Undanflykter, undanflykter, undanflykter.
Vad vill jag med mitt liv egentligen?
Håll en god min och låtsas som att jag faktiskt bryr mig om livet. Taktspel, lägg upp en strategi.. men hur orkar man?

Jag har blivit handlingsförlamad pågrund av min egen dumhet.
Men i själva verket så är det fortfarande bara undanflykter, ett försök till att rättfärdiga mina icke-existerande handlingar, ett försök till att slå bort den klump i halsen som skaver.
För den klumpen i halsen borde ju inte finnas, jag bryr mig ju inte, eller hur?

Ibland så ställs man inför val som man helst av allt skullle ha undvikit till varje pris och jag kan inte låta bli att undra..
Ibland så ställs man inför ren sanning, något som hade varit bättre om det fortsatt att ligga begravet och bortglömt.


Så varför, varför är det så svårt att säga Nej när man verkligen inte vill? Är det pågrund av ens livsfilosofi?
"Whatever floats your boat buddy!"
Rädslan som lägger sig som en dimma omkring en, tät och kvävande, ilska och skam, förvirring, behovet att göra andra till lags.

I slutändan så är det ju ändå jag själv som kommer lida utav mina beslut och jag är en alltför jordnära person för att kunna ignorera, att låtsas som att himlen är blå och vinden varm, när allt är grått.
Jag kan inte glömma, förneka, acceptera, men jag kan ångra, och känna rädsla inför det som jag absolut inte vill ska vara sanning.


Jag vill neka minnen men inte förneka.
När nyfikenheten väl gått över till chock, vad finns kvar då?
Finns det något annat man kan göra, än att resa sig upp och gå vidare?

Låter inte det här som en riktig soppa nu då?