oh sweet life, don't fool me so much anymore

"Are you thinking what I'm thinking B1?" 

"I think I am B2"

about a month old webcam pic is old.
So, one of my fabulous big brothers fixed my computer, which means that I'm back to spending way too much time on the net. (Having only two half-working computers didn't stop me much thought, so I can't really say "I'm back" or anything, since I didn't really leave.)

A.n.y.w.a.y.
I have one month left to live. No seriously.
My summer job begins next month and because of that I will have to bid  farewell to my social life and go into my usual pattern of work-eat-sleep.
I'm not complaining or anything, because I've done the same thing for the last 4 summers and know the drill by now, and I got the most wonderful companions who also spend their summers there.
So by all means, it's not a bad thing.
Especially considering the fact that I otherwise am an unemployed 21 year old leech, with no own income whatsoever, still living with á parent.

I will have to work so hard in order not to spend the money I will earn, on flight tickets. I.cannot.go.to.japan.
No matter how much I want to go back. No. There's a time and place for everything, and in this phase of my life, I realise that I should focus more on finding a real job and get some order in my life.
Althought it sucks. Majorly.

But I can be happy here in Stockholm as well. I have people I care about all over the planet, but most of them are here at the moment.
So I shouldn't hurry so much to get out of here, even thought I feel like I really need a change of location. Soon. Before I run mad.

The clock is ticking away and so is the night. If I can avoid pulling another all-nighter then so shall be it.
Staying up late trying to read old Vicious interviews in bad light makes no good fundation for a happy person.

snooze

Jobbcoach.. Min gode vän Ellinor påstår att det var ödet, men min jobbcoach har tydligen tidigare jobbat för ett företag som haft många förbindelser med Japans musikindustri.
Så efter vårt första möte i Måndags satt vi och pratade en stund om Japan och diverse upplevelser.
Han fick utan tvekan min "stamp of approval". Utav alla som fanns att välja mellan så lyckades jag faktiskt hitta en rätt schysst coach, iaf om man ska döma utefter första mötet.

Efter att ha varit eremit ett bra tag så har jag äntligen börjat känna att jag orkar vara runt människor igen.
Annat har det varit dom senaste fyra månaderna då jag bokstavligen har fått tvinga mig själv för att ens kunna sätta foten utanför dörren.
Det har inte hänt något speciellt, jag har helt enkelt bara mått dåligt av umgås med folk. (Take no offence friends)

Sommarjobb är ju kirrat tack och lov. Men har på något sätt blivit övertalad till att söka andra jobb ändå, annars hade nog inte det varit någon vits för mig att fortsätta gå till jobbcoachen kanske?
Har iallafall lovat att skicka in CV och personligt brev tills på Måndag men jag har bara kommit halvvägs..
Det är som att jag har en mental spärr inför allt som ens påminner om hemläxa just nu.
Jag har suttit och stirrat mig så grå på olika mallar osv att jag är redo att spy på allt.
Min lösning nu är att ta en paus, läsa en bok och sen fortsätta ikväll eller imorgon bitti.

Ska sätta mig och skissa på papper och se om kanske det blir enklare med penna i handen.

Måste höra av mig till AF också för den delen.. usch.. Ingen kärlek till dem.

gnäll gnäll gnäll

Förra söndagen så kolade min laptop vippen.
Jag lyckades förstås återuppliva den, men frågan är hur många gånger till det går att göra.
Min stationära verkar vara ett virus i sig själv(inte då, men något är fel i den, men som den tekniska idiot jag är så kan jag inte skilja ena hårdvaran från den andra, så måste vänta tills en storebror kan komma och försöka göra underverk med den.)
Sanningen är att vi faktiskt bråkat fram och tillbaka från Mars och framåt, för det var då datorn började bete sig suspekt.
Men jag tyckter faktiskt inte att ens dator ska ta 3 timmar på sig att komma till windows avslutas, bara för att hänga sig. Det går helt klart inte att klå plåtburken i envishet.
Det är sjukt fascinerande hur mycket ilska man kan lägga ned på något så trivialt som PC-bekymmer. mmm~

Nog om det nu, här ska det firas!
Fyllde hela tjugoett år förra helgen, och det som började med en dag på stranden och som skulle avslutas med hej då-fest för en god herre som skulle hem till sitt på andra sidan jordklotet.
Stranden blev av, snäcksamlingen till mor blev av. Festen blev av, med min frånvaro.
Förmodligen så fick jag lite för mycket sol på mig, som den bleka varelse jag är, och på kvällen mådde jag inte så vackert.
Sånt är livet~

Fick ett brev hemskickat tidigare i veckan, som fick mig hoppa och studsa på plats, ty det var ju ett erbjudande om sommarjobb!

Nio veckor, två månader, juli-augusti. Samma kumpaner som förra året.
Att säga att jag är lättad vore inte en överdrift.
Nu hoppas jag verkligen att storebror får ett sommarjobb han också, för det vill han verkligen ha.
Det vill jag också, för hans skull. Han har fortfarande ett par år kvar på sin utbildning och något annat än att bara plugga hela tiden måste han ju få göra.

 FÖDELSEDAGSPRESENTER!!

Hela Fredagen var fantastisk, från början till slut, och fina människor gav mig härliga presenter.
Det kom som en total överraskning jag blev både ställd och glad på samma gång.
Goare grattiskramar har jag nog dessutom aldrig fått tidigare.
Jag vill inte att folk ska känna att dom behöver ge mig gåvor, att dom finns, att dom visar att dom faktiskt tänker på mig är mer än vad jag någonsin har önskat.
Känn ingen press eller dåligt samevete, ge mig ett leende tillbaka så gör du mig lycklig.(fast jag måste ju påstå att DVDn och bodyshop presenten var helt perfekt.)